Strapatser på Renfjället

Efter en sen morgon och med tiden rinnande mellan fingrarna kom Maria och Jonas iväg på en liten fikatur till Vita renen först kl 12 på dagen. Redan första backen som gick längs med den blåa pisten höll på att ta musten ur Maria under nyfikna kommentarer från liftåkande ungar. Sen visade det sig att det var bakhalt också (ännu en miss av vallningschefen, var den medveten?) När det var åtgärdat hade vi ett par fina kilometrar tills vår led var spärrade av en forsande vårbäck, fullständigt opasserbar. Vi var tvungna att ge oss ut i orösad terräng trots farorna. Det dröjde inte länge länge innan det första liket kantade vår väg. Vad lämmeln dött av har förblivit obekräftat men vår kamplust var på botten. I en glänta såg vi ett ledkryss och vi började kämpa oss sammanbitna uppåt igen medan hungern ylade som svultna vargar inom oss. Hade vi hittat en hund vet ingen hur det gått. Som i ett töcken skymtade fjällpensionatet i fjärran
men vi klarade det.